Konferensartikel

Att djur används i satiriska och parodiska sammanhang är ingenting nytt. Fabeln är en typ av allegorisk satir; en litterär genre med rötter hos bland andra Aisopos där djur får iscensätta människans galenskap. Effekten bygger på det vacklande brottet mellan närhet och distans; mellan det bekanta och Verfremdung. Dessa urgamla litterära grepp får nytt feministiskt liv när komikerparet Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson använder sig av Donna Haraways kända figur; orangutangehonan Koko i en absurd sketch om plastikoperationer; skönhetstävlingar och välgörenhetsarbete. Åsa & Gertruds komiska sketcher sändes på regelbunden basis i det feministiska radiomagasinet Freja! och dess föregångare Radio Ellen i P1 mellan 1994 och 2000. Med utgångspunkt i sketchen om hur orangutanghonan Koko vinner tävlingen Miss inre skönhet skall jag diskutera hur komik och feministisk kritik tar sig uttryck i detta korta stycke; och vilken roll användandet av djur som tema spelar i relation till skrattet och den feministiska kritiska agendan.

Inga nyckelord är tillgängliga

Bachtin; Michail (1986): Rabelais och skrattets historia. Fran?ois Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen; Anthropos:Gråbo.

Colebrook; Claire(2004) Irony; Routledge:London.

Deleuze; Gilles (1969): The Logic of Sense; Colombia University Press: New York.

Ellmann; Mary (1968): Thinking about Women; London.

Haraway; Donna (1991): Simians; Cyborgs; and Women. The reinvention of Nature; Free As-sociation Books: London.

Lilja; Eva (1991): Den dubbla tungan. En studie i Sonja Åkessons poesi; Daidalos:Göteborg.

Snodgrass; Mary Ellen (1996): Encyclopedia of Satirical Literature; Abc-Clio: Santa Barbara.

Svahn; Margareta (1999): Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen; Carlssons: Stock-holm.