Frågan om ett demokratiskt kulturarv brukar knytas till 1974 års statliga kulturpolitik med sin ambition att sprida kultur till allt bredare grupper. I vår egen tid lever detta vidare samtidigt som vägarna öppnats för både en mer krävande och aktivistiska demokratisyn och en mindre entydigt negativ syn på kommersiella kulturyttringar. Element som har med representation av allt fler grupper och deras aktiva deltagande i kulturarvsprocesser förs in som både ett rättvisekrav, som en förhoppning om ett mer dynamiskt samhällsliv och som ett försök att fördjupa och förnya den demokratiska politiska kulturen.
   Begreppet kulturarv var på 1970-talet inget gångbart begrepp. Det är först kring 1990, med de stora omvälvningarna både inom och utom landet som detta begrepp hamnar i kulturpolitikens mitt i ett försök att orientera och mobilisera i en svårmanövrerad samtid.
   Ska traditionen styra framtiden? Ska medborgarna bestämma över det förflutna? Ska medborgarnas erfarenhet forma kulturarvet? Vems kulturarv och vilken gemenskap ska odlas med offentliga medel och vad kan lämnas åt privata intressen eller föreningar, rent av med fördel? Vad blir experternas roll?
   Med stöd av Vetenskapsrådets satsning på Demokratiforskning möjliggjordes en konferens hösten 2004 och denna antologi som försöker ta ett stort grepp kring frågorna om i vilka meningar man mer precist kan tala om ett demokratiskt kulturarv.

Tema Q, Norrköping i maj 2006

Annika Alzén & Peter Aronsson