Social policy för ökad rörlighet

Bonding capital is characterised by strong ties generated from repeated interaction with immediate social networks. It is inward-looking and exclusive, and may inhibit interaction with others. Bonding capital is often a feature of disadvantaged neighbourhoods where it provides social support in adversity (‘getting by’) but it can also reinforce inward-looking tendencies rather than facilitating wider geographical and social engagement. It is therefore closely associated with the expression of territoriality (Kintrea et al. 2008:12).

Många studier visar att tonåringar i medelinkomsthushåll har en geografiskt mer rörlig uppväxt än de i låginkomsthushåll. De förra konsumerar mobilitet i form av föräldrar som skjutsar med bil, de har tillgång till cykel eller åker buss för att konsumera fritidsaktiviteter, nöje och shopping i centrum och i andra stadsmiljöer (Morse-Dunkley & Vanderbeck 2004, Tully 2009). I städer är det framförallt tonåringar från låginkomsthushåll boende i ytterområden som saknar tillgång till varierade aktiviteter och som sällan transporterar sig utanför sitt bostadsområde (Jones et al. 2000). Det är också inom denna ungdomspopulation som merparten av de som utsätts finns och de som utsätter växer fram. Den gemensamma nämnaren mellan dessa båda kategorier är att de tillbringar mycket av tiden i bostadsområden. Risken att stöta på varandra utomhus är stor.

I forskningsprojektet Young People and Territoriality in British Cities (Kintrea et al. 2008) har samband mellan ekonomiska förhållanden och utveckling av dominanta kompisgrupper i låginkomstområden i sex brittiska städer utforskats. De slutsatser som dragits är att bristande rörlighet utanför bostadsområdet är en primär orsak till att det uppstår dominanta kompisgrupper i dessa områden. Mycket tid inom ett avgränsat området är ett grundläggande villkor för att utveckla ett dominant förhållningssätt till sin närmiljö och de människor som rör sig där. Det är en form av platsbaserad makt som i projektet benämns territorialitet. Barn och unga som under uppväxten rör sig i miljöer med olika verksamheter och människor skaffar sig en naturlig inställning till att platser är delade; de fyller olika funktioner för olika människor som den egna närvaron och användningen får anpassas till. När det blir bråk mellan ungdomsgrupper från olika bostadsområden i exempelvis stadskärnor är det inte ett tecken på att unga inte bör vara där, såsom en del vuxna aktörer hävdar, utan en konsekvens av att för mycket av deras fritid spenderas i bostadsområden. Dessa grupper är vana att kunna dominera över jämnåriga i uterummet. Därför blir det bråk när de kommer samman.

I bostadsområden är barn och unga i stort sett ensamma på den offentliga arena som utemiljön bildar. Betydelsen av utemiljön som en arena för jämnåriga är förklaringen till att risker i första hand rör andra jämnåriga. Vuxna är inte socialt signifikanta som potentiella offer eftersom riskerna ingår i en social process kring hur maktrelationer skapas och omskapas mellan tonåringar. De sociala konsekvenserna av denna maktfulla process är begränsad mobilitet och tillgång till bostadsområdets funktioner, sociala såväl som andra för de tonåringar som inte tillhör dominanta grupperingar samt fördjupad samhällelig exkludering för både de som utsätter och de som utsätts.

Den här publikationen behandlar inte ingående social policy. Men utgångspunkten är att risker för tonåringar som ett socialt och maktfullt fenomen utvecklas i samspel med bostadsområdens rumsliga struktur. Därför behöver social policy och fysisk planering kombineras på fruktbara sätt. I forskningssammanhang diskuteras ibland push (trycka) och pull (dra) faktorer. I publikationen betraktas brist på rörlighet på grund av knapp ekonomi som en push-faktor vilket leder till inlåsningseffekter i bostadsområden bland tonåringar från låginkomsthushåll. Den fysiska utformningen av bostadsområden betraktas som en pull-faktor, vilket underlättar att ett fåtal tonårsgrupperingar kan dominera utemiljön och göra den till en riskabel plats för andra.

I linje med det brittiska forskningsprojektet föreslås utvecklandet av en antiterritoriell policy. Målet är att öka tonåringars geografiska rörlighet, tillgång till platser och aktiviteter utanför det egna bostadsområdet. I Sverige lever ungefär 20 % av alla barn i fattigdom. I låginkomstområden är siffran betydligt högre, i många fall över 50 % (Salonen 2009). Rörlighet och resor, förutom arbetsresor och vissa studieresor, omfattas idag inte av det svenska välfärdssystemet.

En sådan policy anknyter till de båda sociala kapitalen bonding och bridging (Putnam 2000). En geografiskt avgränsad uppväxt riskerar att generera för mycket bonding kapital, gemenskap och grupptillhörighet byggd på lokalitet. Även om detta kapital har positiva sidor finns en baksida bestående av social och geografisk inåtvändhet vilket försvårar deltagande i vidare sammanhang. Det kan jämföras med bridging kapital, vilket genereras genom länkar till mer extensiva och socialt divergerade nätverk och som i geografiskt avseende överskrider bostadsområdets gränser. Denna typ av kapital är karaktäristiskt för medelklassen och underlättar social mobilitet för unga (Thompson & Taylor 2005, Weenink 2009).