Tonåringars markanvändning, rörelsemönster och risksituation

Dom gör väl det för att skrämma en och så skriker dom. Dom vill väl råna en eller vad man ska säga, hotar med stryk om man inte ger dom sakerna. Förut när jag gick själv så blev jag stoppad av mopedgängen. Dom krävde att få mina pengar och massor annat. Dom brukar vara fem-sex stycken. Dom är typ många i grupp. Det är det som är otryggt med dom (Pojke, 13 år).

Tonåringar är en kategori invånare som förflyttar sig mycket utomhus i bostadsområden. I grunden hänger det samman med att barns vardag har planerats för att till stor del utspela sig lokalt genom att grundskolor, tillika barnomsorg och fritidsverksamhet har förlagts inom området. I skolan träffar barn jämnåriga som de blir kompisar med och som de umgås med på fritiden. Deras sociala nätverk är områdesbaserade. Förutom till och från skolan består en stor del av barns vardagliga förflyttningar av att röra sig mellan kompisar boende i olika delområden och att umgås utomhus, framförallt under sommarhalvåret. Med ökad ålder förflyttar sig barn alltmer på egen hand och allt senare på kvällen. För de flesta bryts denna lokala livsform upp i övergången till gymnasiet vid 16 års ålder, då de skaffar sig en pendlarlivsform liknande förvärvsarbetandes.

Tonårstiden är en period i livet då barn söker social distans till föräldrar och uppväxtfamilj och där umgänget jämnåriga emellan blir allt viktigare (se t ex Fornäs et al 1994). Social distans implicerar ökat geografiskt avstånd. Tonåringar söker sig bort från föräldrar och andra vuxnas privata platser såsom hus och trädgård till förmån för sådana där vuxnas vistelse och förflyttning uppvisar låg täthet. Det är inte särskilt svårt för tonåringar att finna utemiljöer utan vuxna eftersom få funktioner finns för vuxna i bostadsområden och med det följer få förflyttningar. Särskilt attraktiva är utemiljöer utan vuxna för de ungdomar som bor i lägenhet i flerfamiljshus med begränsade privata ytor för att skapa avskildhet från föräldrar.

Det sociala liv som barn skapar med jämnåriga i skolan består av jämlika relationer, vänskap och solidaritet likväl som sociala hierarkier, makt och förtryck. Många studier visar att det i skolmiljöer bildas exklusiva kompisgrupper som dominerar över andra och där kränkningar, ofredande, trakasserier, hot och våld fyller sådana maktfunktioner. Pojkar och flickor hotas och trakasseras av jämnåriga i lika omfattning, men pojkar utsätts i högre grad för fysiskt våld, en könsskillnad som ökar desto grövre våld som används (Deakin 2006, Hodges & Perry 1999). Detta kan sammanfattas som en form av dominans vilken byggs upp genom omgivningens rädsla (Anderson 1999). Dessa maktprocesser mellan barn utspelar sig både under skoltid och på fritiden (Irwin 2004, Nayak 2003, Percy-Smith & Matthevs 2001). Med ökad ålder utvidgas de alltmer till att omfatta bostadsområdens utemiljöer. En anledning för dominanta grupper att förflytta sig utomhus är att stöta på jämnåriga i transportrummet som de kan utöva makt mot (Anderson 1999).

I likhet med ungdomsbrottslighet i stort kännetecknas risker från jämnåriga av att de som utsätter uppträder i grupp; det är ett kollektivt fenomen. Dominanta grupper riktar in sig på enskilda individer eller kompiskonstellationer som är färre än de själva. Detta asymmetriska styrkeförhållande ökar tonåringars sårbarhet. Begreppet sårbarhet handlar inte endast om sannolikheten att utsättas för risker utan också om deras konsekvenser samt möjligheter att undvika dem, tillgång till skydd och försvar (Van der Wurff & Stringer 1989). Tonåringar har svårt att hjälpa varandra när enskilda grupper eller individer utsätts i skolan eller på fritiden. Sådan assistans innebär att utmana makten i ett tonårssammanhang där just repressalier utgör ett vanligt medel för återupprättande av makt. En vanlig strategi tonåringar använder sig av för att skydda sig mot dominanta jämnåriga är att förflytta sig i grupp. Men deras vardagliga rörelsemönster innefattar också att förflyttar sig ensam, exempelvis mellan det egna hemmet och kompisars hem, vilket gör dem ytterst sårbara för risker från grupper.

Tonåringars sårbarhet hänger samman med att de som utsätter och de som utsätts är kända för varandra, bor, går i skolan och rör sig i samma område. Det nära och vardagliga gör det svårt att undvika risk och samtidigt få till stånd ett fungerande vardagsliv. Tonåringars sårbarhet kan jämföras med kvinnors sårbarhet, oron för sexualiserat våld från en fysisk starkare manlig förövare; en okänd våldtäktsman som väntar ut sina offer, gömd i buskage i mörka och folktomma miljöer. Låga buskage och upplysta miljöer, vilket just präglar många åtgärdspaket för tryggare utemiljöer, blir begripligt mot bakgrund av en sådan risksituation. Dessa åtgärder är dock tämligen verkningslösa när det rör tonåringar och risker från dominanta kompisgrupper i bostadsområden eftersom dessa inte gömmer sig. Riskernas sociala inramning är en annan.

I skolan sker trakasserier, hot och våld i regel vid tidpunkter och på platser i skolmiljön där vuxna sällan befinner sig, ser och kan ingripa (Dance 2002, Parkes 2007). Brist på vuxennärvaro råder särskilt vid grövre våld (Estrada et al 2009). Närvarande vuxna är därför ett vanligt önskemål bland elever i skolsammanhang. Vuxnas närvaro föreställs fungera preventivt, avhåller elever från kränkningar och våld. Om det ändå sker kan vuxna ingripa och dessa riskerar inte repressalier i den utsträckning som elever gör om de ingriper. Det är mot bakgrund av en sådan åldersordning som miljöer utan vuxna medför risker. Den frihet från vuxna som tonåringar önskar och erbjuds i bostadsområdens ”vuxentomma” utemiljöer kan enkelt förändras till något negativt om dominanta grupper rör sig i området.

Som beskrivits i avsnitten Typ av bostadsområde samt Trygghetsprinciper och fysisk planering, medför trafikplaneringen i modernt producerade bostadsområden att förflyttningar till och från ett bostadsområde och andra stadsområden ger upphov till rörelsemönster i bebyggelsens utkanter. Betraktat ur åldersperspektiv består dessa mönster till största delen av vuxnas vardagsresor såsom arbetsresor med buss och bil. Detta rörelsemönster överlappar inte visuellt och spatialt med de som använder gång- och cykelnätet i områdets bilfria inre. Tonåringar har stort behov av att använda detta nät för att ta sig mellan kompisar i olika delområden, men det innebär separation från vuxnas rörelsemönster. Separationen är också en konsekvens av att gc-nätet är draget genom gröna friytor, vilket leder till brist på visuella och rumsliga kontaktytor mellan förbipasserande tonåringar utomhus och vuxna inomhus.

Vad som upptäcktes genom Space Syntax programmet under 1970 och 1980 talet var att äldre arbetarklassområden, med rutnät och integrerade trafikslag, karaktäriserades av högre rumslig integrering mellan ungdomar (även yngre barn) och vuxna än moderna sådana områden. Ungdomar rörde sig och umgicks ofta i gaturummet, i gathörn. Vuxnas sociala liv utspelade sig mest inomhus, men rörelseekonomin på gatunätet innebar att det inte dröjde särskilt länge innan någon vuxen passerade förbi. Eftersom gatorna karaktäriserades av gatubebyggelse existerade också visuella och rumsliga relationer mellan vuxna inomhus och ungdomar utomhus. I modernt utformade bostadsområden med skilda trafikslag och trädstruktur var vuxnas närvaro liten på samtliga nät och framförallt på gc-nätet. Vuxnas, barns och ungas markanvändning karaktäriserades av geografisk separation generellt sett. I modernt utformade bostadsområden formerade sig också tonåringar i större gruppkonstellationer. Hög ungdomsbrottslighet som utvecklades i dessa områden kunde kopplas till gäng som växte fram ur dessa konstellationer. Gängen vistades och rörde sig i tomrummen mellan bebyggelsen (Hillier 1996:138-170).
 

 
Vuxna och unga Vuxna och tonåringars rörelsemönster överlappar inte rumsligt i någon högre grad som en konsekvens av att de förra rör sig mycket på bilnätet och de senare utnyttjar gång- och cykelnätet. Trafikseparering leder mao till rumslig segregering mellan tonåringar och vuxna. Dessutom skiljer sig tonåringars och vuxnas markanvändning åt avseende tid på dygnet. Tonåringars sociala liv är som mest aktivt på kvällen medan vuxna då spenderar mycket av tiden i bostaden.

Blå = bil     Röd = gång/cykelnät

 
 

 
Ungdomsbrottsligheten ökade dramatiskt från efterkrigstiden fram till 1970-1980 talen för att sedan hålla sig på samma nivå i många västeuropeiska länder inklusive Sverige. Det resulterade även i framväxten av forskning på området. Flera nu klassiska sociologiska studier kring framförallt tonårspojkar som i gäng ägnade sig åt kriminalitet, våldsamma och andra destruktiva handlingar i bostadsområden genomfördes under den här tiden (se t ex Mays 1954, Whyte 1943, Willmott 1966). Som poängterats tidigare är ungdomsbrottsligheten knuten till moderna bostadsområden, och framförallt till hyresrättsområden. Exempelvis Peter Wilmotts (1966) studie Adolescent Boys of East London genomfördes i ett arbetarklassområde som genomgick snabb fysisk förändring: från låga hus med gatubebyggelse till höghus med gårdsbebyggelse omgivet av gångvägar, större lekplatser och många gröna ytor tänkt för invånarnas rekreation. I de klassiska sociologiska studierna framgår det att det var just dessa slags allmänna platser som de ungdomar vilka ägnade sig åt kriminella handlingar samlades kring. Det problematiseras emellertid inte. Inom Space Syntax forskningen betonas att sociologiska forskningsperspektiv på ungdomsbrottslighet måste kopplas samman med en analys av förändringar på marken (Hillier 2008).