Fysisk planering och tänkbara brukare

Jag går nästan aldrig ut själv sent för att det är för riskabelt. Men om, så tar jag alltid vägar där jag vet att gängen inte går. Jag väljer inte bussgatan och cykelvägarna utan går mellan husen. Jag väljer helst att gå mellan hus där jag känner någon kompis. Jag vet var dom bor och kan springa in till dom om det skulle hända något. Det känns tryggare. Men sen måste det också fungera rent praktiskt. Det måste vara hus utan portkod så att jag kan komma in och knacka på deras dörr. Bäst är husen som inte har någon port alls utan man kan komma direkt till deras dörr och ringa på (Pojke, 14 år).

Vems risker, vems markanvändning och rörelsemönster? Frågornas legitimitet ska ses mot bakgrund av att det i varje planerings- och analysverktyg finns en tänkt brukare. Genusforskning har belyst att män ofta implicit utgjort norm i stadsplaneringen (se t ex Friberg et al 2005). Till denna kritik kan adderas en vuxen norm (Christensen & O’Brien 2003, Mikkelsen 2009). Det är inte så att förekomsten av barn inte har planerats för i bostadsområden, men det har gjorts utifrån vad vuxna har ansett viktigt att fokusera på exempelvis lekplatser för yngre barn och bollplaner, byggnader för barnomsorg och skolor och avseende risker, trafikrisker. Hur barn använder bostadsområden, vilka funktioner dessa fyller för dem, barnens rörelsemönster och vilka risker som de erfar i samband med förflyttning har inte beaktats i planeringen.

 

 
Gönområde
Grönområde i det rödmarkerade området i Lambohov: Tonåringar utsätts för risker av jämnåriga i tomrummen mellan bebyggelsen, där vuxna inte kan se och ingripa.
 

 

I mycket av litteraturen kring ”trygga bostadsområden” framtonar tonåringar ensidigt som en invånarkategori vilkas närvaro utomhus medför risk för andra åldrar. Det hänger samman med att de flesta brott i bostadsområdens utemiljöer utförs av tonåringar som själva bor i området, men det rör sig om en minoritet. Majoriteten begår inte brott. Kritisk forskning kring brottsförebyggande arbete har belyst hur olika lokala åtgärder för att komma tillrätta med den problematiska minoriteten medför att tonåringar generellt exkluderas från offentliga utemiljöer. I det sammanhanget hävdas också att dessa åtgärder inte löser problem utan endast flyttar dem till nya platser. Det bör också nämnas att åtgärder såsom utegångsförbud (eng. curfews) som har använts relativt länge i vissa utsatta bostadsområden i USA är på frammarsch i en rad europeiska länder, vilket kan betraktas som åldersdiskriminering (se vidare Owens 2002).

I Sverige har riktningar såsom Crime Prevention Through Environmental Design, CPTED (Newman 1972) vunnit terräng för olika åtgärder i bostadsområden (se t ex Boverket 1998). Riktningen innebär byggandet av fysiska, sociala och symboliska hinder för att reducera förekomsten av förbipasserande framför bostadshus och där just tonåringar särskilt pekas ut som oönskade. Dessa åtgärder förpassar tonåringar till tomrummen mellan bebyggelsen, vilket gör dem mer utsatta för risk. De flesta brott som utförs av tonåringar i bostadsområden begås gentemot jämnåriga och på platser/i dessa tomrum där vuxna är frånvarande, inte kan se och inte kan ingripa. Trädstrukturen, återvändsgränder och säckgator, fungerar dessutom redan som fysiska hinder, eftersom de styr människors rörelsemönster.

 

 
Flygfoto

De blå pilarna illustrerar förflyttningsriktningen för bilar till parkering, och mellan parkering och bostadshus. Varje delområde har sin separata gata som knyter de boende till uppsamlingsvägen.

 

De röda pilarna illustrerar förflyttningsriktningen för boende till sina hus där varje husgrupp har sin separata gångväg som länkar de boende till gc-nätet.

De gula nycklarna illustrerar att den design som skapas genom vägnätens struktur och bebyggelsens placering betyder att det fysiska rummet framför husen planerats för att endast nyttjas av boende. Eftersom få öppningar finns från delområde/husgrupper till resten av bostadsområdet är det enkelt att tillföra ytterligare fysiska hinder såsom grindar (där nycklarna sitter) och åstadkomma ett ”gated community”.    
 

 

När det gäller brottsförebyggande arbete i bostadsområden har störst fokus inom forskning och praktik länge legat på att skydda egendom: skador på bebyggelse, inbrott i bilar och hus samt att människor ska känna sig trygga inne i sina bostäder genom åtgärder såsom portkoder och larm. Under senare år har fokus förskjutits något till risker mot människor utomhus – en risktyp som är direkt kopplad till förflyttning. Förskjutningen ska ses i relation till viktimiseringsforskning som visar att människor i regel är mer oroliga för att utsättas för brott mot person än egendomsbrott eftersom de bedömer konsekvenserna för det egna välbefinnandet som allvarligare (se t ex Warr 1984).

I Sverige har Brå undersökt människors oro för risk utomhus i olika typer av bostadsområden (Eriksson 2009). I likhet med nationella trygghetsundersökningar i många andra länder visar dessa undersökningar att kvinnor och äldre uppger störst oro, men att invånare som bor i låginkomstområden generellt uppger en högre oro än människor i medelinkomstområden. Barn under sexton år ingår dock inte i Brås och de flesta andra länders undersökningar (se vidare Pain 2001). Under senare år har dock kriminologisk forskning visat allt större intresse för ungdomar som brottsoffer. I Sverige har flera undersökningar genomförts som visar att brott mot person som begås av tonåringar framförallt drabbar jämnåriga (Estrada 1999, Granath 2007, Sarnecki 2001) När det gäller olika former av våldsbrott sker mycket av våldet mellan jämnåriga. Riskerna är dessutom ojämlikt fördelade. Tonåringar från låginkomsthushåll drabbas i betydligt större utsträckning av risker från jämnåriga i jämförelse med tonåringar från medelinkomsthushåll.

Det brottsförebyggande arbetet som bedrivits kring brott mot person utomhus i bostadsområden domineras av åtgärder såsom bättre belysning, lägre häckar, övervakningskameror för att säkra parkeringsanläggningar, busshållplatser och bostadshusens entréer samt transportvägarna där emellan. Det stämmer bäst överens med förvärvsarbetande vuxnas rörelsemönster; deras dagliga ut- och inpendling från bostadsområden och där mycket av tiden i bostadsområdet tillbringas inomhus (Childress 2004). I bostadsområden domineras bebyggelsen av bostäder, men eftersom vuxnas sociala nätverk i regel inte är områdesbaserade (Buonfino & Mulgan 2006, Crow 2002, Fukuyama 1999) existerar få anledningar till förflyttning, d v s att besöka människor i deras hem. Den här publikationen är inriktad mot de brukare som förflyttar sig mycket utomhus, som har sociala nätverk och bedriver ett rikt socialt liv inom bostadsområden. Denna beskrivning passar väl in på tonåringar där en stor andel av deras vardagliga förflyttningar handlar om att ta sig till och från kompisar boende på olika håll i samma bostadsområde. Men det kan också röra sig om andra invånare med ett stort behov av vardaglig förflyttning inom ett område.

Den inriktning på fysisk planering av bostadsområden som föreslås i denna publikation motverkar inte det mål om trygghet framför husen och på ”den egna gatan” som man vill uppnå genom andra brottsförebyggande åtgärder, utan erbjuder en alternativ lösning. Grundproblematiken är den generella folktomheten i bostadsområden. Förutom folktomhet leder den fysiska planeringen till normbildande erfarenheter kring vilka som rör sig och bör röra sig i olika transportrum, exempelvis att de få okända människor som trots allt passerar förbi framför hus utgör potentiella hot. Människor uppfattar sällan strömmen av okända människor som ett hot i urbana miljöer med hög rörelseekonomi såsom äldre stadscentrum. Istället för att lösa problematiken genom att ytterligare förhindra att människor rör sig nära och på framsidor av hus förespråkas en fysisk design som integrerar människor rumsligt och visuellt; något som gynnar fler invånare, livsstilar och rörelsemönster i bostadsområden.