Östergötlands kyrkböcker

Sök i databasen >>>

Centrum för lokalhistoria vid Linköpings Universitet (Cfl) utvecklade på nittiotalet databasen Linköpings historiska databas (LHD). LHD innehöll ursprungligen  kyrkböcker för Linköping med omland. LHD bestod av 27 registrerade församlingar och i databasen ingick även Tabellverkets sockenstatistik för hela Östergötland för perioden 1749–1859. All data till Linköpings historiska databas levererades till Cfl av Demografiska Databasen (DDB) vid Umeå universitet. Registreringen av materialet utfördes av DDB, som också äger upphovsrätten till databasen. Databasen fanns tillgänglig vid Linköpings universitetsbibliotek, Linköpings Stift- och landsbibliotek, Östergötlands länsmuseum samt vid flera bibliotek runt om i Östergötland.

Cfl och Linköping University Electronic Press beslutade 2015 i samråd med Demografiska Databasen (DDB) vid Umeå universitet att tillsammans göra LHD tillgänglig på Internet. Databasen består av husförhörslängder, födelse- och dödböcker, vigsellängd sam in- och utflyttningslängd för följande församlingar i Östergötlands län: Askeby, Björsäter, Gammalkil, Grebo, Kaga, Kärna, Landeryd, Ledberg, Linköpings Domkyrko, Ljung, Nykil, Rapperstad, Rystad, Sjögestad, Skeda, Slaka, Stjärnorp, S:t Lars, Svinstad (Bankekind), Törnevalla, Vårdsberg, Värna, Vikingstad, Vist, Vreta Kloster, Åtvidaberg samt Örtomta. Beroende på församling kan åren kyrkböckerna omfattar variera något beroende på källmaterialet men täcker i stort perioden 1629–1896.

Om kyrkbokföringen

Vid ärkebiskop Abraham Angermannus visitation i Linköpings stift år 1596 ålade han prästerna att föra kyrkoböcker. Dessas föreskrifter finns inte kvar, men utifrån de kyrkoböcker som finns bevarade går det att göra sig en uppfattning vad dessa bestod av. Ärkebiskop Olaus Martini uppmanade prästerna år 1608 att föra böcker över alla dop, vigslar och trolovningar och biskopen i Västerås stift, Johannes Rudbeckius, föreskrev i biskopsstadgan år 1622 att bok skulle föras över alla församlingsbor, en s.k. folklängd, som sedermera blev förebild för husförhörslängderna. Liknande bestämmelser tillkom något senare i andra stift.

Omkring mitten av 1600-talet kom de första föreskrifterna om flyttningsbetyg och i Åbobiskopen Johannes Gegelius' den äldre stiftsstadga från år 1666 finns noggranna bestämmelser för hur längderna skulle föras.

Den svenska kyrkobokföringen reglerades genom kyrkolagen 1686. Flertalet stift hade redan den tiden infört någon form av kyrkobokföring. Det är ovisst hur långt tillbaka i tiden kyrkobokföringen sträcker sig. Det är högst sannolikt att redan medeltida präster förde någon form av anteckningar för att kunna sköta sitt ämbete och ta betalt för tjänsterna men mycket lite källmaterial finns bevarat från denna tid. Det är endast genom bevarade skriftliga dokument som vi kan vara säkra på att kyrkobokföring verkligen funnits och i vilken omfattning.

1686 års kyrkolag bestämde att prästerna skulle föra en skriftebok (katekismilängd). Skrifteboken var en topografisk förteckning över alla som bodde i församlingen och dessa längder benämndes husförhörslängder. Längden upprättades vid de årliga husförhören och var till hjälp för prästerna vid redovisningen av församlingsbornas katekeskunskaper vid biskopsvisitationen.

Variationer hur böckerna fördes förekom och speciellt gällde detta husförhörslängderna. De betraktades som prästens privata handlingar med syfte att underlätta prästens arbete och böckerna kasserades ofta när prästen avlidit. Många äldre längder gick också förlorade vid städning av kyrkan, prästgården eller vid brand.

Först efter mitten av 1700-talet började man föra fullständiga husförhörslängder. När Tabellverket inrättades 1749 låg kyrkobokföringen till grund för befolkningsstatistiken och det ställde större krav på husförhörslängderna. De tidigaste husförhörslängderna var handskrivna formulär, men från och med 1780-talet infördes förtryckta formulär. Från den tiden fungerade längderna som register över Sveriges befolkning. Kvalitén på kyrkoböckernas innehåll varierade beroende på hur noga prästen var och vilka resurser som fanns i församlingen.

I församlingar, som växte mycket snabbt uppstod det stora svårigheter att föra längderna, vilket blev tydligt i Stockholms stad. Redan 1878 övergick man till ett nytt system, det s.k. rotemanssystemet, som ersatte husförhörslängder och användes i Stockholm mellan åren 1878–1926.

Referens till databasen

Referera till aktuell bok/längd enligt exempel nedan. Byt ut bok/längd, volym, nummer och sida mot relevant:
Husförhörslängd för Gammalkil, volym 19, sida 52, rad 13. Linköping University Electronic Press/DDB, Kyrkböcker från Östergötland 1629–1896, http://www.ep.liu.se/databases/kyrkbocker/default.html.

Utflyttningslängd för Åtvidaberg, volym 408, sida 10. Linköping University Electronic Press/DDB, Kyrkböcker från Östergötland 1629–1896, http://www.ep.liu.se/databases/kyrkbocker/default.html.

Referenser

Nilsdotter-Jeup, Ulla. Parish Records, Information from the Demographic Data Base. Umeå, 1993.

Pleijel, Hilding. Husandakt, husaga, husförhör. Stockholm 1965.

Pleijel, Hilding. Katekesen som svensk folkbok. Våra äldsta folkböcker. (Pleijel, H; Olsson, B; Svensson, S), 1967.

Pleijel, Hilding. Hustavlans värld. Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige. 1970.

Skatteverket.se. Den svenska folkbokföringens historia under tre sekler, Solna1982. (Hämtad 2017-02-08).

Sök i databasen >>>